Nordkorea - mot välfärd under krigshot av Jan Lönn

Den här boken gavs ut 1972. Jag inleder med detta för det är den enda förmildrande omständighet som jag kan komma på. Framsidan är helt klart en propagandaaffisch där vi ser "den store ledaren" leende och omgiven av beundrande barn allt i äckliga pastelfärger. Uppe i hörnet står det " Kim III Sung, Demokratiska Folkrepubliken Koreas premiärminister. Kim III Sung måste vara någon felstavning, men var det här den mest passande bild han kunde hitta till framsidan av den här boken? Framsidan slår i alla fall an rätt ton för bitvis känns det som om man läser Nordkoreas egna propaganda, vilket i och för sig kan vara intressant på sitt sätt...

Enligt Lönn stod Nordkorea 1946 inför denna utmaning: "På Kim Il Sungs och den provisoriska folkkommiténs program stod att göra rent hus med kvarlevorna från den japanska ockupationen, ersätta samarbetsmännen inom förvaltningen och avskaffa japanska lagar och förordningar, säkra demokratiska rättigheter och demokratisk styre, införa lika rättigheter åt alla oavsett kön, religion eller egendom, nationalisera de stora företagen och genomföra en jordreform, stabilisera priserna på konsumtionsvaror och utveckla samhällsekonomin, genomföra socialareformer samt bygga upp ett undervisningsväsen och införa en fungerande hälsovård" (s.33) Demokratiska rättigheter, lika rättigheter för alla oavsett kön religion eller egendom... Med facit i hand kan man nog säga att de misslyckades med detta. Jag tror inte att de någonsin försökte. I boken Gud är inte död inte ens i Nordkorea kan man läsa om kristnas situation i Nordkorea både historiskt och idag.

Angående Koreakriget så ställer sig Lönn frågan om vi kanske blev lurade och ägnar sedan stort utrymme åt att visa att vi verkligen blev lurade. Var det verkligen Nordkorea som startade kriget? Jan Lönn tar upp två aspekter på denna fråga. Den första att Nordkorea skulle ha angripit först tillbakavisar han. "Den andra aspekten är att Nordkorea inte åtlydde säkerhetsrådets order om att dra tillbaka sina trupper norr om gränsen. Även om Nordkorea inte började kriget skulle det möjligen gå att beteckna dess agerande som någon form av "angrepp" när det vägrade åtlyda säkerhetsrådets uppmaning. Mot detta kan formella invändningar resas som den att resolutionen hade antagits i strid mot FN-stadgan, vilket av nordkoreanerna kunde ha tagits till intäkt för att framhålla det absurda i att kräva efterlydnad av en illegal resolution. Varken Nord- eller Sydkorea var heller medlemmar av FN och var således inte skyldiga att följa FN:s beslut, kunde argumentationen lyda.
   Men oavsett dessa formella synpunkter, vilka man kanske inte skall lägga allt för stor vikt vid, var FN-resolutionen av den 25 juni av USA så utformad att den inte rimligtvis kunde få något gensvar från Nordkoreas sida. Den ger intryck av att vara utformad i provokativt snarare än fredsbevarande syfte." (s.47)

"Vem skulle vinna på krig? Nordkorea med sin expanderande industri, sitt alltmer framgångsrika jordbruk, vars strävanden till fredlig återförening verkade att lyckas? Eller Sydkorea med svag industri och ett jordbruk som fortfarande i huvudsak var feodalt, med en oduglig regering som saknade stöd från folket och som inte förmådde fungera utan stöd utifrån? (s.58) Efter att så ha bevisat att Nordkorea blev attackerat av Sydkorea och USA imperialisterna går han vidare till andra ämnen.

Lönn beskriver hur Nordkorea som låg i ruiner efter kriget lyckades återuppbygga sitt land genom ett antal femårsplaner där man gav företräde åt den tunga industrin och samtidigt utvecklade den lätta industrin och jordbruket. Sedan följer en hyllning till nordkoreanernas olika reformer som kollektiviseringen av jordbruket. ”Även de som var tveksamma insåg snart kooperativets alla fördelar, särskilt som kooperativet gynnades ekonomiskt av staten” (s.88) Lönn problematiserar ingenting! Alla reformer är toppen och jättelyckade. Kim Il Sung citeras oroväckande ofta utan att något av citaten motsägs det allra minsta. Han inkluderar även rena hyllningar till Kim Il Sungs ledarskap som anekdoten om hur landet behövde mer stål och Kim Il Sung frågade fabriksleningen om man kunde höja produktionen till 90 000 ton trots att kapaciteten i stålverket var 60 000 ton. Ledningen sa nej. Då gick Kim Il Sung ut och höll ett tal till arbetarna varefter produktionen ökade till 120 000 ton... (s.91) Vi får även ta del av en hyllning till syntetmaterialet Vinalon. (s.95)

Skolväsendet byggdes ut snabbt. 9-årig skola var gratis för alla. Man fick till och med skolkläder av staten. Sjukvården var gratis och alla hade jobb.

Kapitlet Kim Il Sung och massorna är obehaglig läsning. Varje fabrik eller jordbrukskooperativ har särskilda salar inrättade för studier av kamrat Kim Il Sungs levnadshistoria. ”Kim Il Sung är allestädes närvarande i det nordkoreanska samhället.” (s.147) Hans visdomsord studeras och citeras ständigt. Hans porträtt finns överallt . ”Platser som besökts av Kim Il Sung hålls därefter bokstavligen heliga.” (s.147) Även om författaren säger: ”... men oavsett detta är det en ofta accepterad bedömning bland besökare i Nordkorea att den nordkoreanska personkulten med sin förvrängda verklighetsuppfattning och sitt frånstötande fetischsamlande gått över den gräns där man kan hysa förståelse.” (s.148 – 149) så tar han den sedan i försvar. Bland annat inkluderas ett långt citat från en representant från en afrikansk befrielserörelse som undrar med vilken rätt kapitalistländer kritiserar personkulten i Nordkorea. Med tanke på det krigshot som Lönn anser att Nordkorea är under kan personkulten tydligen vara nödvändig. Han tror även att man kanske kommer att tona ner personkulten när den inte längre behövs. Sedan kommer ännu en lång hyllning till Kim Il Sungs ledarskap som beskriver hur han åker till olika platser och har ”handledning på platsen” och rättar till olika missförhållanden och inspirerar arbetarna som sedan uträttar stordåd.

Ett intressant citat är: ”Men intressantare än hur en utländsk besökare upplever situationen är hur koreanerna själva upplever den. Det lämnas, med den inskränkta rörelsefriheten och de språkkunskaper besökaren i allmänhet besitter, få eller inga vägar att komma underfund med detta. ” (s.157) Detta tycker jag borde varit en gigantisk varningsklocka om att allting inte stod rätt till. Varför kan man i det fira och lyckliga Nordkorea inte ens få reda på hur vanliga människor upplever sin situation? Det tycks inte finnas någon levande opposition i Nordkorea, men även på detta har Lönn ett svar. ”En levande opposition förutsätter däremot ett utbrett missnöje bland befolkningen och något sådant finns av allt att döma inte i Nordkorea.” (s.161)

Boken avslutas: ”På grund av kolonial efterblivenhet och följderna av ett krig som bokstavligen förvandlade Nordkorea till en ruinhög har koreanerna med enorma ansträngningar under Kim Il Sungs dynamiska ledarskap med en samhällsorganisation som på ett rationellt sätt förmått mobilisera landets potentiella mänskliga och materiella resurser lyckats bygga upp något av en mönsterstat i Asien. Framför allt har man lärt sig lita till egna krafter, stå på egna ben och tänka självständigt. Detta är den nordkoreanska utvecklingsmodellen, som alltmer börjar uppmärksammas och diskuteras runt om i världen.” (s.209)

Det här är en hemsk bok där författaren okritiskt tycks ha köpt den officiella nordkoreanska historieskrivningen. Som förmildrande omständighet kan sägas att Nordkorea år 1972 på många sätt hade lyckats. Alla barn fick gå i skola, sjukvård fanns och var gratis. Alla hade jobb, någonstans att bo och mat för dagen. Det fanns elektricitet. Livet i Nordkorea var kanske inte sämre än livet i många av grannländerna. Men därifrån till denna okritiska hyllning på 209 sidor borde steget vara långt. Varningstecknen fanns redan då. Den helt oproportionerliga hyllningen av Kim Il Sung. Bristen på opposition, att det var omöjligt att få veta hur vanliga nordkoreaner upplevde sin situation. Juche tanken, att vara helt självförsörjande, som hade formats och som fortfarande är rådande i Nordkorea och som har lett till stora problem. Dessutom var Nordkorea inte ett samhälle som verkade för demokrati och lika rättigheter, tvärt om. Detta (och allt annat ärligt talat) tycker jag att Jan Lönn ställer sig alldeles för okritisk till! I boken Inget att avundas av Barbara Demick kan man läsa om hur några vanliga nordkoreaner upplevde sin situation både under den här tiden och efter. Den boken rekommenderar jag varmt. 

Den här boken var intressant eftersom man får en inblick i vad den Nordkoreanska propagandan sa. Detta är även vad som gör den dålig. Hur kan en svensk författare okritiskt ge ut nordkoreansk propaganda som sanning? Boken finns inte att köpa länge. Jag lånade den på Sollentuna bibliotek. Svensk - koreanska föreningens hemsida spottar än i dag ur sig propaganda i still med vad som kan läsas i denna bok.

Andra böcker om Nordkorea:
Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman
Pyongyang av Guy Delisle
Inget att avundas - Vardagsliv i Nordkorea av Barbara Demick
Käre ledare - min flykt från Nordkorea av Jang Jin-sung
Ambasaden i Paradiset av Lovisa Lamm
Gud är inte död - inte ens i Nordkorea