Den som hittar sin plats tar ingen annans av Tomas Sjödin

I den här boken gör Tomas Sjödin en resa i den bibliska Tomas spår. Det blir en resa som tar honom till Indien, men där han även finner paralleller till sitt eget liv och sin uppväxt i Kramfors. I Kerala i Indien dit Tomas kom och där drygt en femtedel av befolkningen idag är kristna. Här träffar  han några av kyrkans ledare och får möjlighet att samtala med dem. Han skriver: "Vid båda tillfällena frågar jag lite om Tomas som förebild, om hur de ser på hans tvehågsenhet och tvivel. De tittar förvånat på mig. Som om de missförstått mig. De förstår så klart vad jag menar men tycker att jag i alltför hög grad läser Tomas genom västvärldens glasögon. Här betonas inte hans tvivel det minsta. Alla tre menar att Tomas inte tvivlade mer än de andra lärjungarna. I stället betonar de hans mod. Modet att ställa de uppriktiga frågorna, modet att följa sin övertygelse och kallelse, modet att företa den allt annat än säkra resan över haven, och inte minst: modet att gå i döden för sin tro.
   Ju mer jag lyssnar, desto tydligare blir bilden av omplanteringen. Den tvehågsne och skeptiske rycks upp ur en miljö där det kanske inte var möjligt att blomma mer, och sätts ner i nya förutsättningar, och en annan Tomas stiger fram som tvilling till den tvehågsne. s. 107 - 108

Sedan berättar Tomas om det arbete han är med och driver i en kyrka i Göteborg. Hur de sätter sig ned med varje person som kommer och vill delta i deras arbetet och pratar om vad just den personen vill bidra med. De kallar dessa samtal för "Blomstra-samtal" och de har modet att istället för att titta  på sina behov och tala om vad de behöver hjälp med vågar titta på vad de personer som kommer till dem vill bidra med. På detta sätt har de glädjen att inte bara få se sitt arbete blomstra utan även se människorna som arbetar i det blomstra när de hittar sin plats. "Det lönar sig inte att försöka bli lycklig. Lyckan är en biprodukt, en följd av andra val i livet, en följd av att man gör det man tror är rätt. Kanske kan man säga att lycklig är man under tiden man är upptagen med att göra andra människor lyckliga." S.160

Några citat till. Här nedan skriver Tomas något som verkligen stämmer för mig. Jag vet inte hur många gånger jag har gått ut och promenerat när oron gör att jag bara inte kan sitta still. Rörelsen och samtalet med Gud gör att saker och ting faller på plats. Det kanske inte har löst situationen i sig, men när jag kommer hem igen har det lugnat ned sig så pass att det inte upptar hela mig.
"Ett av de andliga råd som betytt mest för mig själv kommer från en tysk jesuit och lyder: "När inget annat går - gå!" Jag vet inte hur många gånger jag tagit benen till hjälp när bönesuckarna bara tycks studsa tillbaka mot innertaket. Det är slående vad mycket som händer inuti den människa som vandrar.
   När jag lyssnat runt i vänkretsen så säger nästan alla samma sak; när oron blir för stark och sorgen för tung då vaknar behovet av att gå. Att promenera är ett effektivt sätt att få samtala med sig själv, med en god vän eller med Livets Gud." s.180

"Det positiva tänkandet handlar i sin mest vildvuxna form om rent önsketänkande, man tänker något eller bekänner sig till något som egentligen inte alls finns. Man blir rik genom att intala sig själv att man är det, fast man är pank. s.185 Håller jag helt med Tomas. Jag har tidigare läst Stå fast! av Svend Brinkmann. Där höll jag med honom om problemet, men inte om lösningen. Tomas har skriver även om lösningen på ett sätt som jag håller med om. I sista kapitlet skriver Tomas om att vara hemlös och sakna fast mark under fötterna:
   "Tänk om det är så enkelt att den platsen  är Gud? Att Gud är lika med hemma. Att Gud är den rymligaste platsen i universum och att alla som försöker äga eller stängsla in den färdas i motsatt riktning som de andliga monsunvindarna? Om Gud är min sanna identitet, kanske jag inte behöver vara så förfärligt upptagen med att försöka hitta min egen?
   Vet man vem man är behöver man inte försöka vara någon. Den som hittat sin plats slipper konkurrera med andra om utrymmet. Det kanske är så bakvänt att när man söker Gud, finner man också sig själv? Min kollega Urban Ringbäck har formulerat det i en av sina sånger: "Den tro som du bär är ditt livs hemlighet, så var rädd om välsignelsens frö."" s. 221 - 222

Jag tyckte att den här boken var tänkvärd och bra. Den rekommenderas!

Andra böcker av Tomas Sjödin
När träden avlövas ser man längre från vårt kök
Den enklaste glädjen
Reservkraft
Eftervärme
Ett brustet Halleluja
Jag lutar åt Gud
Det händer när du vilar
Det är mycket man inte måste

Man kan köpa den här boken som inbunden (adlibris, bokus, cdon) eller ebok (bokus, adlibris).

Det är mycket man inte måste av Tomas Sjödin

Precis som Jag lutar åt Gud så innehåller den här boken ett urval av krönikor som Tomas Sjödin skrivit under åren. Det är alltså inte en bok skriven på ett och samma tema, även om det finns ett försök till indelning, utan en samling av vardagliga tankar och händelser som Tomas har skrivit om genom åren. Jag citerar här nedan lite ur några av krönikorna:

Ur krönikan "Rymmas i sitt eget liv" som handlar om alla saker som vi skaffar oss och hur hans son gjorde någon glad genom att ta emot en soffa.
   "Och i min aftonbön ingår numera att jag aldrig ska vänja mig, aldrig bli bekväm. Jag ber om att verkligheten ska fortsätta att skava. Det finns ett finskt ordspråk som säger att "en man ska inte äga mer än han kan ta med sig upp i en björk." Jag har i många år citerat  det där för att jag tyckt att det varit roligt. Idag tänker jag på fullt allvar att vi är många som nog måste röra oss lite i riktning mot den där björken." S.64

Ur krönikan "Gråter gör man när man kommer hem" som handlar om fördomar som kommer på fall och ett föredrag som väckte genklang.
   "Han lämnade sitt förannonserade ämne och talade om brustenhet. Om den andliga och mänskliga mognad som inte går från framgång till framgång utan tar vägen genom sår och förkrosselse. Han talade om något så motsägelsefullt som brustenhetens styrka. Det han hade att säga var så genomlevt och genomlyst att det var omöjligt att värja sig." s.199
   "Under åren har jag träffat många fascinerande och imponerande människor, men de som dröjt sig kvar, de vilkas ansikten jag när som helst kan frammana, är de som bjöd mig sina tårar. Jag tror också att detta är ett av skälen till att jag ständigt återvänder till Jesus i tro, bön och tanke. För han är den enda guden som gråter.

   En av de vackraste och kanske viktigaste skildringarna av Jesus är den där det berättas om att han på avstånd ser Jerusalem och faller i gråt över staden. Jag tyr mig till den Gud som gråter när han kommer över bergen i riktning mot vår brustna tillvaro.
   Torrögda gudar kan kvitta för mig." s. 120

Ur krönikan "Lämna en glipa öppen" som handlar om att kunna lyssna på och ta in det andra människor berättar för oss.
   "Det finns en kort minnesanteckning i Bibeln om just detta. Den utspelar sig under Jesu tonårstid. Kvarglömd i templet deltar han i de religiösa ledarnas diskussioner genom att "lyssna och ställa frågor".
   De gamla och klok häpnade över hans förstånd. Förstånd blir därmed något annat än stort kunnande. Förstånd handlar om riktningen på ens intresse. Förstånd att lyssna.
   Det är genom att lyssna och ställa frågor som man kan få tillträde till den andres värld, och det är så ens egna horisonter befrias." s. 188

Jag tycker mycket om Tomas Sjödins böcker och den här var inget undantag. Det är inte en läsa igenom-fort-bok utan den passar bra att läsa eftertänksamt lite i taget. Några av krönikorna kände jag igen, misstänker att jag läst dem i tidningen de skrevs för, men det gjorde inget det mesta av det Tomas Sjödin skriver tåls att läsas flera gånger.

Tomas Sjödin vinterpratade i P1 2014.

Andra böcker av Tomas Sjödin
När träden avlövas ser man längre från vårt kök
Den enklaste glädjen
Reservkraft
Eftervärme
Ett brustet Halleluja
Jag lutar åt Gud
Det händer när du vilar
Den som hittar sin plats tar ingen annans

Man kan köpa den här boken som inbunden (adlibris, bokus, cdon) eller ebok (bokus, cdon, adlibris). 

Det händer när du vilar av Tomas Sjödin

Den här boken handlar om vilan och vikten av att faktiskt ta sig tid att vilar. Ett återupprättande av sabbaten. Varför ska det vara fult att vila? Som Tomas Sjödin säger: "Att vila är inte att släppa ansvaret en stund. Att vila är att ta ansvar för det enda som till sist är värt något, kärlekarna." s.175

Tomas tycker att vi ska åter ta den vilodag i veckan som vi faktiskt behöver. En dag då man stänger av de måsten man har i sitt vardagsliv och bereder plats för annat som gemenskap och vila. Jag gillar den idén även om jag inte vet hur jag skulle kunna genomföra det i mitt eget liv.
"Annorlunda och lustfyllt snarare än tillåtet eller inte tillåtet - då läggs ytterligare ett par pusselbitar på plats, tänker jag. Det viktiga är att det blir en dag som skiljer sig från de andra." s.150

"Här finns ett slags monotoni som många av oss är livrädda för nu för tiden, det ska hända saker hela tiden. Otåligheten är det andliga livets fiende. Det andliga livet kan ibland handla om dramatiska, känslostormande upplevelser, men tagna ur sitt sammanhang är det som att gro ett frö på fönsterbrädan. Det nya livet behöver stillheten i det fördolda, perioderna då de fina rottrådarna får utvecklas, innerligheten, förtröstan, förnöjsamheten. Det som inte bullrar och väsnas, men håller i långa loppet." s.139 Här har Tomas Sjödin en poäng. Det gäller att saker får ta tid. Det är inte de enstaka häftiga gudstjänsterna som formar relationen till Gud. Den måste få växa fram och vara en del av vardagen för att bli något som håller att bygga sitt liv på i alla omständigheter. Goda relationer tar tid att bygga upp både med människor och med Gud.

Några citat till:
"Ofta utpekar men under dessa timmar (vakna vargtimmar mellan kl. tre och fem på natten) sig själv som orsaken till till sitt lidande. Man får vad man förtjänar. Det är tankar man kämpar med, men slitet är direkt fysiskt. Och så kryper de fram, de såriga relationerna - det hon sa, det jag svarade. Den gnagande oron över barnen, över ekonomin, den växande tystnaden i ett parförhållande, eftersläpningen i arbetsuppgifterna på jobbet. Eller sjukdomen som med vårsolen skickade sina första oroande signaler i allt som äntligen var så bra.
   Hur vilar man från sådant? Kan man som rabbinerna föreslår, hoppa över att älta det något dygn i veckan? Jag tror inte att det går att vila från sådant. Det vore som att säga att orsaken till våndan inte finns. De finns, och allt som finns har betydelse. Så konsten är kanske snarare att öva sig i att vila i allt det som är. Öva sig i att luta sig mot andra krafter än de egna. För det är precis där vilan döljer sin djupaste hemlighet: där krafter tar slut väntar andra på att ta vid. s. 157

"Kan vilan bli ett sätt att lära sig leva med sina bekymmer, och till och med försonas med att de finns? "Gör er inga bekymmer", säger Jesus till sina efterföljare. Det är inte samma sak som att man inga bekymmer har. Jag tolkar det som att man inte ska tillverka fler bekymmer än de som redan existerar. "Var dag har nog av sin egen plåga." Bekymren är en del av friktionen i livet, en del i att livet rör på sig. Och ibland har oron ett ärende, den är signalen på att något måste förändras och ska därför tas på allvar.
   Då blir den alldeles avgörande frågan om vilans inneboende och verksamma krafter är starka nog  i mötet med den oro som tycks oss övermäktig? Jag möter många människor som bekräftar att det är så. Sönderförsökta medmänniskor som kommit till den punkt där de inte orkar försöka mer och slutat krama det sista halmstrået. Släppt taget, trott att allt varit över och till sin egen förvåning upptäckt att det vänt där." s. 161

Jag tyckte att den här boken började lite segt, men sedan blev den mycket bättre. Jag tror att Tomas har en poäng i att vi behöver en vilodag i veckan. En dag då vi stänger av annat för att kunna vila och umgås med vänner,  familj och Gud. Vilan blir ett sätt att växa att få perspektiv på tillvaron och kunna komma tillbaka med nya krafter.

Jag tycker verkligen om Tomas Sjödins böcker. Läs dem! Tomas Sjödin har även sommar- och vinterpratat 2013 i P1.

Andra böcker av Tomas Sjödin
När träden avlövas ser man längre från vårt kök
Den enklaste glädjen
Reservkraft
Eftervärme
Ett brustet Halleluja
Jag lutar åt Gud
Det är mycket man inte måste
Den som hittar sin plats tar ingen annans

Man kan köpa den här boken som inbunden (cdon, bokus, adlibris), ebok (bokus, adlibris, cdon) eller ljudbok (adlibris, cdon, bokus)    

Jag lutar år Gud : 85 krönikor av Tomas Sjödin

Det här är ett urval av krönikor som Tomas ursprungligen skrivit för Göteborgs Posten. Tomas Sjödin skriver själv i inledningen till boken: "En av mina läsare sa en gång: "Vad du än skriver om: trasmattor, ostfrallor, fortkörningsböter, väder, telefonförsäljare eller trädgårdsmöbler, så får du alltid in Gud på slutet." Det är en riktig iakttagelse. Och jag tror att det har med lutningen att göra.
   Jag pressar inte in Gud. Det behövs inte, tillvaron lutar redan åt det hållet." s.12 -13

Eftersom det här är en sammanställning av många olika krönikor skrivna under en lång tidsperiod så har boken inte ett sammanhängande tema. Det gör absolut ingenting. Det här är en sådan bok som man kan återvända till och i hitta nya guldkorn i när livet för en in i nya utmaningar. Tomas är mycket ärlig och berättar om både det lätta och det svåra i sitt liv och om Gud som alltid varit med även när det varit svårt. Jag citerar här lite ur boken.

"Det finns andlighet som strävar mot bekymmerslöshet. Genom disciplinerad övning sägs man kunna nå in till det stillhetens nav där man ser världen snurra förbi, men slipper delta. Sådan andlighet skyr jag. Jag vill vara en del av världen, Känna att jag lever. Den Gud jag tror på blåser inte bort bekymren som man blåser bort rök. Jesus uppmanade visserligen sina åhörare att inte göra sig bekymmer, men det är något helt annat. Tydligen insåg Jesus att människor hade fullt upp med bekymmer utan att de behövde tillverka nya. Därför uppmanade han människor att göra om sina bekymmer till bön, låta Gud få veta. Oron skiljer inte människan från Gud. Tvärtom, varje bekymmer är en inbjudan till ett viskande samtal med Gud"
Ur krönikan Inga bekymmer s.127

"Jag tror att en av hemligheterna med Jesus var hans röst. Och då tänker jag inte främst på det akustiska , hur den lät, om det vet vi väldigt lite. Jag tänker på angelägenheten i den. Någonstans i övre tonåren hörde jag den rösten, det fanns en sorg i den som jag igenkände som min egen och en lycka som ingen tidigare namngett. Det har gått tjugofem år sedan dess. Jag kan ännu höra rösten. Jag vet vad den ville.
   Så vill jag hålla det örat öppet. Jag lyssnar i vardagens mummel efter rösten från den gode herden, den Gud som inte främst kräver våra liv, vår tid och vår lydnad men som själv ger sitt liv.
   Så känner man för övrigt igen en riktig ledare.
   Och en riktig Gud."
Ur krönikan Jag lyssnar efter ropet i rösten s.130

Jag tycker verkligen om Tomas Sjödins böcker. Läs dem! Tomas Sjödin har även sommar- och vinterpratat i P1. 

Andra böcker av Tomas Sjödin
När träden avlövas ser man längre från vårt kök
Den enklaste glädjen
Reservkraft
Eftervärme
Ett brustet Hallaluja
Det händer när du vilar
Det är mycket man inte måste
Den som hittar sin plats tar ingen annans

Man kan köpa den här boken som pocket (cdon, adlibris, bokus) eller ebok (bokus, cdon, adlibris).

Ett brustet Halleluja av Tomas Sjödin

Jag tycker mycket om alla Tomas Sjödins självbiografiska betraktelseböcker. Det här är den sista som och den är skriven efter att två av Tomas och Lottas söner, Karl-Petter och Ludvig, dött i den progressiva hjärnsjukdom som de fötts med.

Den här boken handlar om kyrkklockor och hur livet går vidare trots sorgen. Tomas Sjödin har intresserat sig för kyrkklockor och studerat dem ingående. Han har lärt sig det mesta om kyrkklockor allt i från tillverkning till ringnings seder. Studerande av klockorna blir något större för Tomas ett sätt att få ordning på tillvaron igen mitt i sorgen och anpassa sig till det liv som blev.

"Jag har brett ut sprängskisser över mitt arbetsbord på de klockor jag finner vackrast, och konstaterar att dessa skönt ljudande pjäser mest består av tomhet. En kläpp och ett skal. Omgivna av tomhet. Fyllda av tomhet. Också tornet där klockorna hänger är mest bara luft.
   Men det är just detta överflöd av tomhet som är förutsättningen för klockornas sång, för tomhet är inte enbart brist, tomhet är också utrymme och resonans. Förutsättningen är att det finns något som ljuder i tomrummet.
   Ingen människa kan fylla det. Inte heller de mest meningsfulla sysslor, men idag vet jag det jag inte visste för några år sedan: att Gud kan fylla tomheten och att det händer att han gör det genom att skicka in en tunn ton som förvandlar tomhet till resonans." s.44

Tomas skriver om att livet behöver en bärande idé och om vikten av att förenkla. Hur vi när vi väljer någonting samtidigt väljer bort andra saker och att vi måste våga välja bort saker.

Eftersom jag själv är en ganska rastlös person så tycker jag om att Tomas skriver att rastlösheten har fått oförtjänt dåligt rykte och hur han alltid har avundats människor som kan sitta stilla på en pinnstol och titta in i en vägg och njuta av det. Den avunden har jag ALDRIG känt. Jag vet med mig att jag skulle klättra på väggarna efter ca tio minuter (och hur givande är det att stirra på en vägg egentligen...). Jag trivs precis som Tomas med rörelsen. Det är viktigt att inse att vi människor är olika även här och att det är okey.

Jag avslutar den här recensionen med ett citat som lite förklarar bokens titel:
"Brustenhet är inte riktig samma sak som trasighet. Man kan inte vara hel och trasig samtidigt, men man kan vara hel och brusten, i den bemärkelsen att brustenheten blivit en del av livet, ett sätt att leva. Jag sjunger mitt halleluja med samma hjärta som då, men jag hör själv att det inte låter likadant längre." s.92

Bönen är den ultimata livsberättelsen, i bönen utgjuter man sitt hjärta utan att någon avbryter eller korrigerar. Tillbedjan tar tillvara behovet av att få sträcka sig utanför sig själv, släppa behovet av att förstå och bara ge sig hän. När de vardagliga orden når sin gräns viskar jag mitt halleluja. Jag gör det i glädje över Guds närvaro och över de människor jag fick dela mitt liv med. Jag gör det som ett sätt att hantera mitt livs förluster. För förlusterna säger jag inte tack, men inte heller knyter jag mina händer i ett "varför?" Jag viskar halleluja. Ett brustet halleluja." s.92

Jag tycker verkligen om den här boken! Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva om den och så mycket jag skulle vilja citera att min enda rekommendation kan bli: Läs den!

Tomas Sjödin har även sommar- och vinterpratat i P1. Den 14/3-13 var han med i "När livet vänder" på SVT.

Den här gången lyssnade jag på den här boken som ljudbok inläst av författaren själv. Jag tycker att det var ett extra plus. Tomas har en röst som är trevlig att lyssna till. Ett brustet Halleluja finns som ljudbok, pocket och inbunden bok på adlibris och bokus.

Böcker av Tomas Sjödin
När träden avlövas ser man längre från vårt kök
Den enklaste glädjen
Reservkraft
Eftervärme
Ett brustet Halleluja
Jag lutar åt Gud
Det händer när du vilar
Det är mycket man inte måste
Den som hittar sin plats tar ingen annans