När deras far dör är Elinor 19 år och Marianne 16 år. De har bott hela sitt liv på Norland Park tillsammans med sin far, mor och lillasyster Margret, men eftersom deras far har en son i ett tidigare gifte går hela egendomen till honom och hans änka och döttrar lämnas mer eller mindre lottlösa. Deras bror John Dashwood lyckas med hjälp av sin hustru Fanny prata sig själv ur det löfte han gett sin far på dennes dödsbädd, att hjälpa sin styvmor och sina systrar. Elinor är den förnuftigaste personen i familjen som inte låter känslorna rusa i väg med henne men när hon träffar Edward Dashwood kan inte ens hon dölja att hon är förtjust. Det är däremot inte Fanny och efter att hon tvingats utstå en hel del pikar bestämmer sig mrs Dashwood för att flytta när en släkting erbjuder dem att hyra en stuga billigt av honom.
Familjen finner sig snabbt tillrätta i sitt nya hem och sitt nya umgänge. De umgås mycket flitigt med sin släkting sir John Middelton och hans familj. De lär även känna den 35-åriga Colonel Brandon som genast får ett gott öga till Marianne. Hon tycker dock att han är en uråldrig man som balanserar på gravens rand och inte har några sådana tankar på honom. Så en dag när hon är ute och går i ett regnväder ramlar Marianne och gör illa sin fot. Hon blir räddad av en stilig ung man som bär henne hem, John Willoughby.
Marianne blir störtförälskad och känslorna är besvarade. De unga tu har bara ögon och öron för varandra på det prövosamma sätt som förälskade människor kan ha. Men så kommer den olyckliga dagen då en besvärad och allmänt underlige Willoughby brådstörtat måste lämna trakten utan att kunna ge några besked om när eller ens om han kommer att komma tillbaka.
Marianne är naturligtvis förkrossad och när hon och Elinor blir medbjudna till London pressar hon på tills de tackat ja till inbjudan. Willoughby befinner sig ju i London. Men när de kommer till London blir ingenting som hon tänkt sig. Även Elinor som inte alls haft några stora förväntningar på London blir besviken.
Den här boken har jag läst om många gånger sedan jag läste den för första gången någon gång under tonåren. Nu var det dock länge sedan jag läste den sist. Det här är inte min favorit bland Jane Austens böcker, men helt okey. Jag är tacksam över att inte behöva leva ett liv som består av att ta emot och återgälda visiter, spela kortspel och prata med folk som man han mer eller mindre att prata om med. Den tydliga moralen i berättelsen om att det är bättre att lägga band på sina känslor än att visa dem. Elinor är det goda exemplet som alltid för sig med stor återhållsamhet och artighet utan att visa sina känslor (lite som en robot kan man tycka, men detta är tydligen idealet).
Andra böcker av Jane Austen:
Stolthet och fördom
Man kan köpa den här boken som inbunden (adlibris, bokus, cdon), ebok (bokus, cdon, adlibris) eller flexband (cdon, adlibris, bokus).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar