Den bortlämnade flickan av Kathy Harrison

Det här är den andra boken som Kathy Harrison skrivit om sin och hennes mans tillvaro som fosterföräldrar. När den här boken börjar så har Kathy och hennes man Bruce tre fosterbarn; Pricilla tio år, Jazzy tre år och Crystal åtta år. Dessutom bor tre av deras fem äldre barn fortfarande hemma Angie, Neddy och Ben, fjorton, sjutton och arton år gamla och deras adopterade dotter fyraåriga Karen. Men de har en tom säng och Kathy väntar bara på det samtal som gör att den kommer att fyllas.

Så den andra fredagen i Januari strax innan klockan fem ringer socialsekreteraren och Daisy kommer till familjen. Daisy har en lång lista med problem trots sin ringa ålder. "Hon är bara sex men har redan varit inlagd på psyket två gånger. Anorektiker. Aggressiv mot mamman. Talar mycket lite. Kanske efterbliven. Mycket deprimerad. Hon får massor av medikamenter." Det är den beskrivning som Kathy får av henne innan hon tackar ja.

När hon tackat ja blir hon lite orolig, har hon tagit på sig för mycket nu? "Vi var en familj som ständigt omformade sig. Varje nykomling förändrade dynamiken och inte alltid till det bättre. Vi hade i det förgångna haft hand om en del barn med mycket svåra psykiska problem. Det hade varit påfrestande för oss allihop och Bruce hade sagt att han ville att vi skulle vara en familj, inte ett sjukhus. Han skulle nog inte bli förtjust över ett barn som inte fungerade i en familj. Vi vill ha roligt tillsammans med våra barn och kunna åstadkomma något positivt för dem. Efter att ha haft hand om två barn som vi inte kunde hjälpa visste vi att kärlek inte alltid räcker för att ändra ett barns öde. Jag hade ingen annan information om Daisy än det jag hört i telefonen , men det räckte för att jag skulle veta att den här lilla flickan hade allvarlig problem och att det inte skulle bli lätt att ta hand om henne." s. 29

Så dyker då Daisy upp. Hennes tal är nästan helt obegripligt, hon vevar och flaxar med armarna. hon äter bara flingor med äppelmos och har en hel massa mediciner som hon ska ta på olika tider. Men trots alla mediciner och diagnoser visar det sig att Daisy är en riktigt rar liten flicka och Bruce och Kathy vill gärna ha henne kvar. Allt eftersom veckorna och månaderna går så funderar Kathy mer och mer på varför det skulle vara så besvärligt att ta hand om Daisy att hon ens behöver bo i familjehem. Det största problemet är måltidena och det är även det som Kathy börjar jobba med tillsammans med Daisy. Allt eftersom öppnar Daisy sig mer och mer för Kathy och hon får höra vad hon varit med om.

Samtidigt händer det mycket annat i familjen. Det är uppenbart att det är något som inte är riktigt som det ska med Karen. Hon får fler och fler tics och lägger sig till med underliga vanor. Jazzy blir adopterad och barn kommer och går i familjen. Även Daisy får flytta hem. Men så en dag, några veckor efter att hon flyttat, kommer ett samtal från jouren. De har precis hämtat Daisy på sjukhuset och undrar om Kathy och Bruce kan ta emot henne. Nu börjar de starkt fundera på om de kan adoptera Daisy men så händer det något oväntat i alla deras liv.

Jag tycker mycket om den här boken. Den är ärlig och sticker inte under stol med hur svårt det kan vara att vara fosterförälder, men den visar även att fosterföräldrar kan göra skillnad i barnens liv.

Andra böcker av Kathy Harrison:
De bortglömda barnen