Den här boken handlar om Corrie Ten Booms liv efter de händelser som skildras i "Gömstället" som handlar om hur hon och hennes familj gömde judar under andra världskriget och hur de blev påkomna och hon och hennes syster hamnade i koncentrationsläger.Efter kriget var både Corries syster Betsy och hennes pappa som hon bott med hela sitt liv döda och hon känner sig kallad att resa runt i världen och berätta om Jesus och vad han har gjort i hennes liv. Den här boken handlar om Corries liv under dessa kringresande år då hon egentligen inte ens har en fast punkt att återvända till, ett hem, där av titeln Herrens luffare.
Här kommer några citat ur boken:
"Jag vet inte om hon verkligen förstod mig, för ofta håller vi fast den sak med vårt sinne, som vi tror ska göra oss lyckliga - make, barn, ett särskilt arbete eller till och med "andligt arbete" - och vägrar öppna våra ögon för att Guds väg är bättre. Faktum är att en del tror så starkt, att endast detta kan medföra lycka, att de förnekar Herren Jesus själv. Lyckan finner man inte i äktenskapet, arbetet, Herrens tjänst eller i att ha barn. Lyckan är att vara trygg i Jesus." s. 172
"Förlåtelse är nyckeln, som låser upp dörren till motsättningarnas fängelse och löser handbojor. Den bryter bitterhetens kedjor och själviskhetens fotbojor. Jesu förlåtelse tar inte bara bort våra synder, den behandlar dem som om de aldrig funnits till." s. 197
Vid elva års ålder sjunger Corrie en sång för soldaterna på det soldathem som hennes faster Jans drev. En av stroferna i sången är: "Och fåret, som gick vilse, var jag" efteråt frågar en av soldaterna:
"- Säg mig, min unga dam, hur gick du vilse?
Alla de andra soldaterna skrattade och jag rodnade av förlägenhet. Det tycktes egendomligt, att en liten flicka skulle beskriva sig själv som ett förlorat får.
Jag måste bekänna, att den strofen hörde till sången och att jag aldrig någonsin varit ett förlorat får. Sedan talade jag om för honom, att som en liten flicka i femårsåldern, hade jag gett mitt hjärta åt Jesus Kristus och kunde inte minnas den tid då jag inte tillhört honom.
Officern blev mycket allvarsam och hans ögon fylldes med tårar.
- Ja, det är så det ska vara, lilla sötnos, sade han högtidligt. Så mycket bättre att komma till Jesus som ett barn, än att vara tvungen att stappla omkring som jag har gjort och alltid söka efter herden.
Sedan slöt han ögonen och sade stilla:
- Men ikväll tror jag, att jag ska sluta detta sökande och låta honom finna mig i stället.
Den kvällen blev det stor glädje i bibelstudiemötet. Herren hade använt mig till att föra en människa till Kristus. Det var första gången i mitt liv och det skedde inte för vad jag sagt, utan för att den helige Ande fanns i mig. Det var en hemlighet, som jag har kommit ihåg alla dessa år under mitt liv, medan jag rest runt i världen som en Herrens luffare." s. 206
Det jag tycker om med den här boken är att den känns väldigt ärlig. Corrie är inte ett dugg intresserad av att beskriva sig själv som någon andlig superkvinna. Här ger hon en ärlig bild av vad hon fått göra tillsammans med Gud men även av sina egna tillkortakommande. Detta tycker jag enbart är positivt. Jag förväntar mig inte felfria utan mänskliga ledare som precis som vi andra behöver be både människor och Gud om förlåtelse då vi gjort eller tänkt fel på olika sätt. Corrie är ett föredöme i att vara lyhörd för Guds förmaning och vända om på nytt och på nytt när hon gjort fel. Det är spännande att få läsa om hur Gud använder henne på olika sätt i många olika länder.
Man kan inte köpa den här boken ny utan får precis som jag leta efter den på secondhandaffärer och antikvariat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar