Jag tycker mycket om alla Tomas Sjödins självbiografiska betraktelseböcker. Det här är den sista som och den är skriven efter att två av Tomas och Lottas söner, Karl-Petter och Ludvig, dött i den progressiva hjärnsjukdom som de fötts med.Den här boken handlar om kyrkklockor och hur livet går vidare trots sorgen. Tomas Sjödin har intresserat sig för kyrkklockor och studerat dem ingående. Han har lärt sig det mesta om kyrkklockor allt i från tillverkning till ringnings seder. Studerande av klockorna blir något större för Tomas ett sätt att få ordning på tillvaron igen mitt i sorgen och anpassa sig till det liv som blev.
"Jag har brett ut sprängskisser över mitt arbetsbord på de klockor jag finner vackrast, och konstaterar att dessa skönt ljudande pjäser mest består av tomhet. En kläpp och ett skal. Omgivna av tomhet. Fyllda av tomhet. Också tornet där klockorna hänger är mest bara luft.
Men det är just detta överflöd av tomhet som är förutsättningen för klockornas sång, för tomhet är inte enbart brist, tomhet är också utrymme och resonans. Förutsättningen är att det finns något som ljuder i tomrummet.
Ingen människa kan fylla det. Inte heller de mest meningsfulla sysslor, men idag vet jag det jag inte visste för några år sedan: att Gud kan fylla tomheten och att det händer att han gör det genom att skicka in en tunn ton som förvandlar tomhet till resonans." s.44
Tomas skriver om att livet behöver en bärande idé och om vikten av att förenkla. Hur vi när vi väljer någonting samtidigt väljer bort andra saker och att vi måste våga välja bort saker.
Eftersom jag själv är en ganska rastlös person så tycker jag om att Tomas skriver att rastlösheten har fått oförtjänt dåligt rykte och hur han alltid har avundats människor som kan sitta stilla på en pinnstol och titta in i en vägg och njuta av det. Den avunden har jag ALDRIG känt. Jag vet med mig att jag skulle klättra på väggarna efter ca tio minuter (och hur givande är det att stirra på en vägg egentligen...). Jag trivs precis som Tomas med rörelsen. Det är viktigt att inse att vi människor är olika även här och att det är okey.
Jag avslutar den här recensionen med ett citat som lite förklarar bokens titel:
"Brustenhet är inte riktig samma sak som trasighet. Man kan inte vara hel och trasig samtidigt, men man kan vara hel och brusten, i den bemärkelsen att brustenheten blivit en del av livet, ett sätt att leva. Jag sjunger mitt halleluja med samma hjärta som då, men jag hör själv att det inte låter likadant längre." s.92
Bönen är den ultimata livsberättelsen, i bönen utgjuter man sitt hjärta utan att någon avbryter eller korrigerar. Tillbedjan tar tillvara behovet av att få sträcka sig utanför sig själv, släppa behovet av att förstå och bara ge sig hän. När de vardagliga orden når sin gräns viskar jag mitt halleluja. Jag gör det i glädje över Guds närvaro och över de människor jag fick dela mitt liv med. Jag gör det som ett sätt att hantera mitt livs förluster. För förlusterna säger jag inte tack, men inte heller knyter jag mina händer i ett "varför?" Jag viskar halleluja. Ett brustet halleluja." s.92
Jag tycker verkligen om den här boken! Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva om den och så mycket jag skulle vilja citera att min enda rekommendation kan bli: Läs den!
Tomas Sjödin har även sommar- och vinterpratat i P1. Den 14/3-13 var han med i "När livet vänder" på SVT.
Den här gången lyssnade jag på den här boken som ljudbok inläst av författaren själv. Jag tycker att det var ett extra plus. Tomas har en röst som är trevlig att lyssna till. Ett brustet Halleluja finns som ljudbok, pocket och inbunden bok på adlibris och bokus.
Böcker av Tomas Sjödin
När träden avlövas ser man längre från vårt kök
Den enklaste glädjen
Reservkraft
Eftervärme
Ett brustet Halleluja
Jag lutar åt Gud
Det händer när du vilar
Det är mycket man inte måste
Den som hittar sin plats tar ingen annans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar